Bondeförbundet/Centerpartiet har vid många tillfällen under sin hundraåriga historia spelat en nyckelroll i svensk politik. Det är ingen tillfällighet. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka utvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från sina gröna rötter och samtidigt ser framåt. Det gäller att tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt konstruktivt samarbeta med andra partier för att nå resultat.

Liberal kärna

Redan från början finns en liberal kärna i centerideologin. Under 1800-talet var framstegsvänliga bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige. Denna ”landsbygdsliberalism” hade förmodligen lika stor betydelse för samhällsomvandlingen som liberala adelsmän som Johan August Gripenstedt, Lars Johan Hierta och Louis de Geer, vilka brukar lyftas fram i historieskrivningen.

Många av Bondeförbundets pionjärer hörde till den landsbygdsliberala strömningen. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, ledare som Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Berglund hade varit frisinnad landstingsledamot, medan de övriga hade en bakgrund som liberala riksdagsledamöter. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som ledde partiet kring 1930, hade däremot varit ”högervilde” i riksdagen.

Varför valde Berglund, Raklösen, Kälkebo och Bramstorp att lämna Liberala Samlingspartiet för Bondeförbundet? Grunden var att de upplevde att liberalerna, liksom övriga partier, inte tog tillräcklig hänsyn till landsbygden och bondebefolkningen. ”Stadspartierna” var bara intresserade av att få landsbygdsbefolkningens röster, menade Berglund. Insikten om att otyglad marknadsliberalism leder till koncentration, centralisering och ökande klyftor fanns också med som skäl för att bilda partiet. De tidiga bondeförbundarna ansåg att det måste finnas sociala ramar för marknadskrafterna. Frihet måste kombineras med trygghet.

Grön international

Kring sekelskiftet 1900 bildades bondepartier, agrardemokratiska partier, såväl i Norden som i Öst- och Centraleuropa. Först var polska PSL 1895, ett parti som för övrigt idag sitter i regeringen. De agrardemokratiska partierna byggde på gemensamma värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Påståenden om att bondepartierna var ideologilösa intressepartier stämmer inte med verkligheten. Mellan världskrigen fungerade Gröna internationalen som samarbetsorganisation mellan de agrardemokratiska partierna. Bondeförbundet var aldrig formellt medlem, men fick såväl politisk inspiration som symboler – den gröna fanan och fyrklövern – via internationalen.

Bondeförbundet betecknades tidigt som ett ”naturligt centerparti”, ett samarbetsparti i politikens centrum. Genom krisuppgörelsen 1933 med Socialdemokraterna gjorde Bondeförbundet en historisk insats; arbetslösheten slogs tillbaka, småbönderna fick sälja sina produkter och grogrunden för antidemokratiska rörelser drogs undan. Axel Pehrsson Bramstorp och riksdagsgruppen ingick uppgörelsen trots motstånd från ordföranden Olsson i Kullenbergstorp, som satt fast i blocktänkande. Folkhemsbygget som följde blev ett gemensamt verk av Bondeförbundet och Socialdemokraterna (se bilden med Bramstorp och Per Albin).

Den tredje vägen

Under 1940-talet fick idéutvecklingen inom Bondeförbundet ny näring från partivännerna i Finland genom debatten om ”den tredje vägen”. Det handlade om att utveckla centeralternativ till såväl renodlad socialism som till renodlad kapitalism.

Debatten ledde fram till ”partireformationen”, då Bondeförbundet breddades och bytte namn till Centerpartiet. Den unge Nils G Åsling förklarade 1959 att partiets linje innebar ett ”avståndstagande både från socialismens övertro på staten och från den klassiska liberalismen, vars konsekvenser historien visat är koncentration av den ekonomiska makten till ett fåtal händer”.

Decentralisering blev parollen som satte fart på den gröna vågen. Gunnar Hedlund, som ledde reformeringen av partiet, förklarade att det handlade om att ge makten till folket och att alla delar av landet skulle ges förutsättningar till utveckling. I bakgrunden fanns ideologen och partisekreteraren Gustaf Jonnergård som formulerade centeridéerna mer slagkraftigt än någonsin tidigare.

Inte bara kärngrupperna på landsbygden utan även arbetare, tjänstemän och småföretagare i städerna sökte sig nu till partiet. Allt fler såg Centerpartiet som det självklara alternativet till den centraliseringspolitik som den socialdemokratiska regeringen bedrev vid denna tid. När Centerpartiet på 1960-talet förde upp miljön på den politiska agendan blev partiet ännu mer attraktivt, inte minst för de unga. Den framväxande miljörörelsen vände sig till det gröna partiet, särskilt sedan partiet efter 1973 tog ställning mot kärnkraften.

Decentralisering och miljöansvar

Med decentralisering och miljöansvar som drivkrafter fick Centerpartiet snart stöd av en fjärdedel av väljarna. Thorbjörn Fälldin kunde efter valet 1976 bryta det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet och bilda en icke-socialistisk regering.

Regerandet tog kraft men centerideologin fortsatte att utvecklas. På 1980-talet lanserades ”ekohumanism” som beteckning för den gröna centerideologin. Historikern Erik Arthur Egervärn, en av männen bakom beteckningen, förklarade 1985 vad det innebär:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

I Centerpartiets partiprogram från 2001 används ekohumanism som beckning på den gröna centerideologin. Det finns en liberal kärna i ideologin, men denna kärna kompletteras med decentralisering och miljöansvar. Man kan tala om en ”varm och grön socialliberalism”, men varför inte med stolthet i första hand använda den egna beteckningen ekohumanism för att tydligt understryka den egna identiteten.

Centerpartiet har under senare år i landets intresse samarbetat såväl med Socialdemokraterna om att sanera svensk ekonomi under 1990-talet som med partierna högerut i alliansregeringen från 2006. Detta kan man göra utifrån sin mittenposition. Dagens hårda blockpolitik passar inte särskilt väl för ett ansvarstagande centerparti. Breda uppgörelser i landets intresse måste vara möjliga även framöver.

Grön politik för det goda livet

Utmaningen för Centerpartiet är att åstadkomma en framgångsrik nystart. Att Sverige behöver ett självständigt, grönt mittenalternativ även i vår tid råder ingen tvekan om, ett parti som arbetar för att ge alla delar av landet möjligheter att utvecklas och som månar om miljön. Är det något parti som har förutsättningar att leda den gröna omställningen och överbrygga den regionala klyvningen av landet är det Centerpartiet.

För att nå framgång bör Centerpartiet träda ut ur alliansskuggan, hämta näring från de gröna rötterna och gå till offensiv i framtidsfrågorna. Kort sagt formulera en centergrön berättelse om framtidens Sverige, en grön politik för det goda livet. Samtidigt behöver partiet breddas för att alla ska kunna känna sig hemma i folkrörelsen.

Den gröna tråden är tydlig i centerrörelsens idéutveckling från Berglunds upprop 1910 fram till idag. Ett tydligt frihetligt, decentralistiskt och grönt mittenparti fyller en viktig roll även idag. Ekohumanismen behövs på 2000-talet!

Kjell Dahle och jag har under flera år samlat material om de gröna agrarpartierna/centerpartierna i Europa. Inspirationen fick vi från Thore Petersson, som 1951 skrev en artikelserie om de här partierna i Politisk tidskrift. Kjell och jag träffade Thore för några år sedan och han har därefter följt vårt bokprojekt. Tyvärr fick Thore inte uppleva när Annerledes-Europa (Pax forlag) kom ut inför norska Senterpartiets 90-årsjubileum för lite mer än en månad sedan. Han avled i somras, 93 år gammal.

Annerledes-Europa sätter in de nordiska centerpartierna i ett europeiskt sammanhang - vilket aldrig skett tidigare. Du som är intresserad av de gröna centerpartiernas unika position har goda skäl att läsa boken. Du kan beställa den här. På bilden flankerar min medförfattare Kjell Dahle och jag själv Senterpartiets partiordförande Liv Signe Navarsete, som deltog vid presentationane av boken.

Det andra bokprojektet är det svenska Centerpartiets jubileumsbok, 100 år av handlingskraft (Jengel förlag), som presenterades vid ett seminarium på hundraårsdagen av Carl Berglunds upprop Bröder, låtom oss enas!. Boken ger en bra bild av centerrörelsens utveckling under ett sekel och är väl illustrerad. En given julklappsbok till politiskt intresserade! Beställ den här!

Själv försöker jag komma in i någorlunda normala banor igen och ta igen alla uppgifter jag har skjutit framöver under den intensiva valrörelsen. Bland annat ska jag nu läsa korrektur på Centerpartiets jubileumsbok 100 år av handlingskraft (Jengel), som ska utkomma den 1 december. Då är det exakt ett sekel sedan Carl Berglund i Gimmene publicerade sitt upprop Bröder, låtom oss enas! i tidningen Landsbygden. Ett upprop som ledde till bildandet av Bondeförbundet.

Jag har ingått i redaktionen och kan utlova en läsvärd och väl illustrerad jubileumsboken. Att lära känna de gröna rötterna är oerhört viktigt för att Centerpartiet ska kunna hävda sin unika roll i svensk politik och åter växa sig starkt. 100 år av handlingskraft kommer att bli ett välkommet redskap för att många ska lära känna vår intressanta och viktiga historia.

Meråkerbanan är en felande länk i det nordiska transportsystemet. Rustas den här järnvägssträckan kan såväl gods- som persontrafiken kraftigt växa. En väl fungerande järnväg över gränsen skulle medverka till att binda samman Jämtlands län och Tröndelag, men även övriga delar av norra Skandinavien.

Nu förväntar vi oss att Norges regering och Stortinget snarast beslutar prioritera en upprustning av Meråkerbanan. Mycket tyder på att insikten om vikten av detta har spridit sig, men vi centerpartister på båda sidor av gränsen kommer att kämpa vidare till Meråkerbanan har rustats upp och visionen om Atlantbanan (snabbtåg Stockholm-Östersund-Trondheim) har blivit verklighet.

Bilden: Här lägger vi brevet till Norges regering på lådan. Stående från vänster: Håkan Larsson (jag), riksdagskandidat, Eva Hellstrand, kommunalråd Åre, Trude Holm, gruppledare fylkestinget Nord-Tröndelag, Per Åsling, riksdagsman/kandidat, Arne Braut, vice ordförande fylket Sör-Tröndelag. Sittande Tina Holmedahl, företagare Storlien och Astrid Lilliestråle, kommunkandidat Storlien.

Ändå har regeringen och staten spelat en viktig roll för att det åter tillverkas Saabbilar i Trollhättan. Måhända kan Saab till och med bli en succé framöver.

Jöran Hägglund, statssekreteraren från Brunflo, har spelat en nyckelroll i det långdragna spelet kring Saab. Under ett och ett halvt år diskuterades om GM skulle lägga ned sin svenska bilfabrik eller om den skulle få nytt liv med nya ägare.

Idag var Jöran i Östersund och presenterade sin bok om vad som egentligen hände, Saabaffären inifrån (Ekerlids förlag). Det blir intressant att ta del av alla turerna innan Saab räddades, åtminstone tills vidare. Idag är Saab Automobile ett självständigt företag med framtidsvisioner.

I dag ställer jag kosan till Strömsund, där vi ska kampanja på Vattudalstorget från klockan 11.00. Välkommen dit!

Känslan under valrörelsen känns allt bättre. Mitt intryck är att fler och fler väljare känner igen Centerpartiet när vi får möjlighet att diskutera och föra ut vårt budskap.

Den illvilliga bild, som främst socialdemokrater sprider, om att Centerpartiet skulle ha övergett landsbygden är en stor bluff. Det finns inget annat parti som så entydigt arbetar för att landsbygden och hela landet ska ges förutsättningar att leva och utvecklas. Tack vare Centerpartiet finns nu exempelvis ett förslag om 2.000 miljoner kronor i riskvilligt kapital för norra Sveriges inland. Samtidigt arbetar vi vidare för återföring av vattenkraftsmedel och en geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna.

Bilden: Evert Marcusson och hans ackompanjatör på dragspel (som jag tyvärr missade namnet på) höjde stämningen på valmötena i Åre med sin musik.

Gemensam artikel med Nils Lundgren, publicerad i ÖP och LT 10 september (tyvärr ännu inte på nätet)

År 2003 fick svenska folket ta ställning till EMU i folkomröstning. Socialdemokraterna och tre borgerliga partier, som tillsammans hade fått nästan 75 procent av rösterna i valet 2002, drev en intensiv jakampanj och Svenskt näringsliv satsade omkring tre kvarts miljard kronor på ett ja. Detta är, mätt per väljare, den i särklass dyraste valkampanj världen skådat. I stort sett hela pressen stod på jasidan.

Ändå sa svenska folket nej till euron med stor majoritet, 56 procent mot 42. Centerpartiet stod på nejsidan och drev, med Lena Ek i spetsen, en föredömlig kampanj utan överdrifter och skrämselargument. Många nationalekonomer varnade också för riskerna med en gemensam valuta.

Sju år senare har vi facit. Euron är i djup kris och kostnaderna för att försöka rädda systemet är enorma. Svenska folket, centerpartiet och ett antal ekonomer kan vara stolta över att de stod emot EMU-propagandan. Det var rätt att säga nej.

Nästan allt som jasidan påstod om ekonomiska fördelar, politiskt inflytande, räntenivå, inflation, ekonomiskpolitisk disciplin osv. var fel. Forskningen visar att den samhällsekonomiska vinsten är försvinnande liten, en engångsvinst på 3-5 promille av BNP och att Sverige är en av de mest eftertraktade samarbetspartnerna i EU. Sverige står idag ekonomiskt starkare än alla andra EU-länder. Vi har hög tillväxt, låg inflation och låga räntor och vi har så starka statsfinanser att alliansen i den pågående valkampanjen kan lova både sänkta skatter och ökad välfärd.

Grekland, liksom Italien och Portugal, kunde länge i skydd av euron vansköta sina ekonomier utan att drabbas av ränte- och valutakriser. Därmed har de kunnat förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser under en lång följd av år. Till slut kom naturligtvis krisen ändå men då är den avgrundsdjup och omöjlig att lösa utan hjälp. Tyskland gick in i EMU 1999 med för hög växelkurs och tvingades leva med hög arbetslöshet och låg tillväxt i nästan ett årtionde. Både de ekonomiska och de sociala kostnaderna har varit enorma. Spanien och Irland drevs in i inflation och fastighetskriser och står nu med skyhög arbetslöshet och totalförstörda statsfinanser.

Varför gick det så illa? Jo, därför att europeiska välfärdsstater behöver en självständig penningpolitik och därmed en egen valuta för att kunna stabilisera sina ekonomier. Alternativet är att även skatter och offentliga utgifter bestäms i Bryssel. Då blir det inte mycket kvar att rösta om i svenska riksdagsval. En stor del av de beslut som tas i riksdagen är i praktiken redan avgjorda i Bryssel. Inte bara jobben och välfärden står på spel utan även den nationella självständigheten.

Rösta därför på Centerpartiet, det mest euroskeptiska allianspartiet i valet, och kryssa gärna Håkan Larsson, som är övertygad och konsekvent euromotståndare. Ja till kronan, nej till euron.

Håkan Larsson Nils Lundgren

Riksdagskandidat för Centerpartiet i Jämtlands län Nationalekonom bördig från Oviken

Frukost intog vi i matambassadören Fia Gullikssons lilla restaurang vid Storsjöns strand. Det var en nästan trolsk stämning när dimmorna skingrades över sjön. Vid frukosten berättade Fia och Dag Hartman om Östersunds utnämning till Creative City of Gastronomy, en roll som kan få stor positiv betydelse för hela Jämtland.

Därefter bar det av till Hara. Här fick vi information om olika projekt i byn. Det handlar om allt mellan bageri till strutsfarm. Media i form av LT och Mittnytt var också på plats.

Lunchen intogs på Brunkulla gård. Här fick jordbruksministern viktig information om vattenbrukets stora möjligheter av Erik Olofsson, Anders Kiessling och Erik Andersson. Företrädare för LRF, MIlko och Norrskog passade också på att informera Eskil.

Turnén avslutades vid valstugan på Stortorget i Östersund, där Per Söderberg frågade ut Eskil om hans syn på landsbygdsutveckling och andra aktuella frågor inför valet. Jordbruksministerbesöket var mycket lyckat, från Rödö möte på måndagskvällen till avresan mot Norrbotten. Klart är att Centerpartiet har lagt in högsta växeln inför valet.

Marknaden i Lit var en livad och trevlig tillställning. Mycket folk och god stämning. En rad centerkandidater fanns på plats; Carina Asplund, Hanna Wagenius, Carina Zetterström och flera andra. Intresset bland de församlade för en tydlig grön centerpolitik var stort.

Att vi är på uppgång kändes tydligt i Lit. Här är Centerpartiet ett av huvudalternativen. Dagens opinionsundersökning från Demoskop visar att vi är på uppgång även på riksplanet. Nu gäller det att tala med så många väljare som möjligt och övertyga dem om att välja centergrönt när de går till valurnan, vare sig de förhandsröstar eller går till vallokalen den 19 september.